Från att hon kom från oss så har hon alltid varit väldigt osäker och stressad i olika situationer. Till att börja med så brydde vi oss inte så mycket, det är ändå jobbigt för en så gammal "valp" att flytta från uppfödaren. Men efter ca 1år så kände vi att hon ändå borde vara ganska hemma här, men hennes beteende ändrades inte. Vi fick svårare att träffa nya människor i allmänthet. fick vi främmande fick vi stänga upp hundarna på övervåningen för våran egen skull. Hon hittade dock några personer som hon litade på till 100% Och det är det som har fått oss att kämpa med henne.

När hon var 18 månader röntgade vi höfterna på henne, C-höfter och UA-armbågarna, inget mer med det. Dock så har hon alltid varit väldigt stel i knäna, vet inte vad det är men nu ska vi ta oss i kragen och kolla upp det. Kanske hennes beteende och sätt beror på smärta? 

Hon har löpt 3 ggr än så länge, de två första märkte vi ganska tydligt på henne, tror till och med att hon hade lite ont i samband med det, Samtidigt så släppte det ganska snabbt. Hon har alltid varit ganska ojämn med tanke på det. I träningen framför allt, och vi fick alltid börja om från början med allt efter ett löp. Det sista nu som slutade för några veckor sedan. Det har varit ett jobbigt löp på så sätt att till och med Totte och Enzo fick fnatt! (har aldrig hänt förut)

Axa var däremot förvånansvärt lugn och sansad under hela löpet, efter det har det sakta vänt. ALLT! Hon är mer taggad till träning, och hon sitter inte och skäller och blir trött i bilen längre. Hon är mycket säkrare i många miljöer, fortfarande endel som är väldigt jobbiga för henne. Hon har börjat hälsa på Personer som hon aldrig skulle få för sig att hälsa på förut! Vi kan äntligen ha hundarna med när vi får främmande igen! Förstår ni att min gnista har tänts igen? 

Hon har lugnat ner sig rent överlag också, det är otroligt, vi ser detta som en vändpunkt i hennes liv... kanske det blir längre än vad alla tror iallafall! När mitt Körkort nu snart rullar in så kommer jag ha möjligheten att träna med dem lite mer än vad som sker idag, Plus att det är alltid lite lättare att gå med alla tre själv i skogen!

Men iallafall till det viktiga i inlägget! Igår sista promenaden, tog pappa och jag en kortare runda med hundarna, Axa då som börjar bli någolunda stabil i sitt sätt litar jag till 100% på när vi är ute. Och hon reagerar inte på små saker längre, utan reagerar hon så är det något! Jodå, på en parkering så ställer hon upp sig och visar att något är fel, och morrar, inget vanligt morr... utan detta var allvar, man såg hur hon tog i från magen ... Jag blev skit skraj och pappa blev nog allt lite nervös också! Vi såg inget så vi gick in, tror inte det har hänt något men man blir lite skakis iallafall ...